aggochannatbedyratskit

Vibrato i maggropen.
Nu är jag arg och det beslut jag just precis tog, kanske inte kommer kännas lika självklart när hjärtat börjat slå normalt igen. Men även om jag ändrar syn på saken när jag landat en aning, så är jag jävligt medveten om att vissa människor, hur nära de än varit, vilka band man än har - inte får plats i ens liv. Vissa människor har en förmåga att äta upp en inifrån, tar för stor plats, bygger skyskrapor i en, hugger knivar i själen.

Ibland klipper man halvt,
idag klippte jag helt!

Även då jag aldrig avslöjar mitt namn eller min identitet, så skriver jag emellertid väldigt utlämnande. Jag blottar mig själv anonymt. Delad känsla - fantastisk ventilation, skamsen över öppenhet.

Med ett ganska hårt och blysamt skal för de som inte känner mig,
med ett mjukt och ärligt inre för de som får röra min själ.


Jag avslutar det här nu!
Vi ses vid senare, lämpligt tillfälle!

Just nu, just igår och vid ett par tillfällen tidigare, känns det precis som att jag kommer bli samma människa, med samma inre krig igen - som jag var för ett par år sedan. Någon snuvar mig på energi, tar makt över mitt tankesystem och utnyttjar mitt dåliga samvete.

Det tog mig månader att orka ställa mig upp igen, efter att bägaren runnit över. Jag fann ingen mening med mitt liv om jag inte fick vara någon som höll upp de andra när de behövde mig. Det sög musten ur mig, de människorna. Jag fick hjälp och i och med mitt ihopklappande, kom jag till insikt med vilket stort värde som människa faktiskt har. Jag är ingen matvarubutik, för jag har inte resurserna att kunna uppdatera sortimentet hela tiden. Jag är en pantbank - en butik som tar emot diverse ting och i utdelning får de betalt. Man ger och man tar!

Hur som helst, känslan är påtaglig. Jag skulle kunna falla tillbaka, bli precis lika blåögd, naiv och sorgsen som jag var då. Låta de några av mina nära slita mig i stycken, låta dem livnära sig på mig igen. Men jag vägrar, jag totalvägrar samma kamp igen med mig själv. Jag vägrar låta alla mina som faktiskt är det, på riktigt, stå och se på ännu en gång. Kampa med mig för att jag ska förstå mitt livsvärde.

Det här är jag, precis såhär.
Jag tänker fortsätta vara,
precis såhär. För att det är jag!

Arg, besviken, ledsen, upprörd, sårad, förtvivlad..

Det är bara ord, benämningar på känslor som egentligen inte är kraftfulla nog att ge skjuts i rätt riktning.

Jag är en dotter, jag är en syster, men framförallt så är jag en människa. En individ med egna åsikter, egen personlighet - ett Jag. Jag styrs av mig själv, mina tankar och mina principer. Jag är fullt medgörlig gentemot mig själv att upplösas och välja att rucka på mitt jag. Men jag är också stålfast - för jag vet vad som är rätt och fel.

För att komma till kritan, så har jag bevisligen uteslutits helt och fullt. Jag är inte längre åskådare av ett lögnaktigt spel och passar därför inte in inom ramarna. Det kan ha varit det bästa jag gjort, att sätta ner foten och vänligt men bestämt gjort klart för deltagarna att i kurs med mig och delaktighet i mitt liv, krävs en förändring. Jag låter i text som en piedistalhöjande subba, som stolt förklarar mitt oklanderliga drag. Fel, jag har ångest över det dagligen! Jag har ständiga konflikter inom mig, att det kanske inte är så farligt ändå, det kanske går att leva med..

Men tyvärr. Det är tillräckligt farligt. Jag äventyrar inte mitt liv och de människor jag har omkring mig - som faktiskt bryr sig, trots att jag är jag, eller kanske just därför - för att jag är jag.

Och om jag i all hast, som om jag egentligen inte fanns, kastas bort av människor för att jag slutat rättfärdiga destruktiva beteenden. Så okej, men kryp aldrig mer och be mig komma tillbaka, när ni slutligen förstår att livet inte handlar om att kriga för sin befängdhets skull eller sina lögner. Man krigar för det som betyder något!

För även om det inte gör ont i er - så gör det ont i mig!

De flesta tror att profeten Harold Camping är en galenpanna och lurendrejare.
Jag tror ingenting, men hoppas givetvis att han har fel. Jag vill tro att han har fel.
Påståenden om domedagen gör mig faktiskt ganska rädd, även om jag är medveten
om att skulle han ha rätt, så finns det ingenting alls jag kan göra åt det.

Jag vill leva, med alla mina runtomkring mig, tills åldern tar ut sin rätt. Jag vill bygga
bo tillsammans med den jag älskar, skapa mirakel i form av små nya människor,
som växer och blir starka och stolta individer. Jag vill göra rätt för mig i samhället,
hjälpa människor som har det tufft och inte minst - skapa nån sorts mening!
Det är någonting jag ska göra!

Och har profeten fel, om jag kommer hem på söndag, får krypa in i min älskades famn,
så kommer jag inte ta en endast dag förgivet igen. Jag kan inte lova någonsin,
människan är visst enorm på att lova i stridens hetta och när den är över och tryggheten
sluter sig kring en - så blir man precis så som man lovade att inte vara.

Så jag ger inget löfte, för då skulle jag ljuga.
Men jag värnar med tanken om att försöka bli en bättre människa.

Det lever en längtan inom mig, en otroligt stor längtan.
Jag tror inte att man kan föreställa sig, eller ens förstå, om man själv aldrig upplevt det.
Av en viss anledning blev längtan större efter en händelse i höstas, inte direkt, men någon månad därefter.

Ibland gör det ont, för framtiden är inte alltid ett faktum.
Jag vet inte om jag vill veta, men jag hoppas.
Idag, varje dag..

Nånting står inte rätt till och det kväver mig nästan.
När jag känner såhär, förbereder jag mig för avfärd,
ett steg åt ett annat håll och med blicken fast i marken.

Skrämmande.

Var drar man gränsen, för vad som är normal oro och onormal oro?
Det är ofantligt simpelt att säga att man inte kan eller ska tänka på ett sätt,
men att sedan göra det är förmodlingen som talat, enklare sagt än gjort.

Jag har under senare år nojat över allt från småsaker till eventuella saker.
Det betyder i ren svenska att jag allt som oftast tar ut det värsta i förskott,
jag förbereder mig alltid för det värsta.

Frågan jag kan ställa mig själv, en och tusen gånger, är om det egentligen
är en vanlig känsla, men att jag väljer att vara öppen med den, medan andra
låter oron tvista dödstango i själen? Eller är det i själva verket så, att jag
är en ovanligt orolig människa och att alla andra oroar sig när det finns
befogenhet till det och fram till dess tar allt med ro?


Deep thoughts, deep deep thoughts..

Det är alltid enklare att säga sig göra en sak, än att ändra tankebanan och låta det skrida i verk. Idag har jag tagit ett stort och förhoppningsvis avgörande beslut, gällande mig själv. Om det kommer blir som jag vill, återstår att se. Jag väljer dock inte bara att säga det till mig själv, lura mig själv till att det ska hända - Jag väljer att jobba med det!

Från och med idag, ska jag göra det som står i min makt, att förändra mitt sätt att tänka.
Det sägs att det vi tänker, skapar våran verklighet.
Dåliga tankar - dålig vardag
Bra tankar - bra vardag.

Mina tankar är mina, mörka som ljusa, hårda som ömsinta.
Det är min tid nu och för att se förändring, måste man skapa förändring.


Och just precis idag, har jag tagit ett beslut.
För mig!

Lycka är att vara jag, att leva mitt liv, att känna det jag känner.

Frustration är oxå att vara jag, att leva med grubbleri och förskottsantaganden.

Men lyckan väger mer, i alla väder, över frustrationen.
För jag vet, att oavsett hur slitsamt det är att vara jag i mitt inre skal,
hur trångt det blir med alla funderingar - så är min glädjepåle
miljontals gånger starkare, än nånting annat.

Jag vill aldrig sluta vara jag,
jag vill aldrig sluta känna som jag gör.
Då dör jag hellre..

Överenergiska tankar, ständigt - osäkerhet, spekulationer.
Jag undrar ta mig fan om jag kanske är en aning paranoid ibland.
Och allt på grund av dessa ständiga tankar.

Finns det ingen on/off-knapp?
Eller åtminstone paus?

Är det här jag, den verkliga jag?
Kommer jag alltid vara såhär - full av tankar,
såna som ingen annan troligtvis skulle förstå sig på?

Kanske ska jag vara glad, lycklig och stolt,
för kanske är det just precis såhär jag var menad
att vara - en tankspridd själ, med på tok för mycket samvete..

Att vara eller att inte vara, det är frågan..

Jag vankar mellan att få frispel och att ta min inre storm med ro.
Löften är svaga, åtminstone i min värld. Men för att få livet, relationer och vardagsfrågor
att fungera, måste man, varesig det är lätt eller inte - lära sig känna tillit., fram tills det att
nån slags motsats bevisats. Det är ordagrant ett faktum!

Jag har kommit till en punkt, där jag med största möjliga förståelse för mig själv, bestämt
att jag inte får det bättre än jag gör det. Och jag har det riktigt jävla bra, jag är otroligt lycklig
och jag vill inte för nåt i världen att det ska raseras, än mindre pga av mina svårigheter
att våga vara lycklig, att tillåta mig själv.

Försvinner det här, är jag rädd att jag rasar med.
Och det skrämmer skiten ur mig,
att vara precis så sårbar,
som jag är just nu!

Vissa saker bör man kort och gott låta vara. Att rota i det gamla, i sådant gammalt som enbart finns där för att skapa arga och ledsna stormar i maggropen - det är fullkomligt ovärt.

Jag vet inte vad det är som gör, att man väljer att skada sig själv, med vetskapen om det, innan man överväger att faktiskt göra det. Nyfikenhet eller ren dumhet?

Idag har jag medvetet valt att gör mig själv illa, allt för att ta del av nånting jag redan visste funnits. Som om det inte räckte att redan veta!

Så, nu sitterjag alltså här,
med ånger över mitt val och
ett sjuhelvetes ilsket och
gråtfärdigt inre.
Bra jobbat!


Idag är jag riktigt dum i huvudet!

Det är tyst här, i min hatiska, kärleksfulla, rörda, tankspridda värld. Eller nåja, låta oss hålla det till blogg, utanför detta är allt dock ett faktum, ett inre krig som ständigt pågår. När jag säger krig, menar jag det inte i ordets bemärkelse, snarare om hur känslor kan splittras så förankrat olika och sinsemellan skapa en sjuhelvetes konflikt. Jag har valt att dela livet med dem, men jag väljer att aldrig gifta mig med dem - en skilsmässa känslor emellan lär garanterat klyva allt som kallas sans rätt itu.

Det finns perioder i livet, när det mesta går ytterst trögt. I stort och i smått.
Jag har en sådan period.

Och jag har med facit i handen insett att jag absolut inte står ensam, men jag har oxå insett att människor jag en gång trott på, visat sig vara små små individer, som inte pallat trycket för min skull. I ren svenska har jag helt enkelt inte varit tillräckligt god att hålla fast vid. I stället räds de och flyr fältet.

Jag klandrar ingen,
men jag tackar dem inte heller.

Jag är vit, född i Sverige, med ett från grunden relativt osvenskt förnamn och ett absolut osvenskt efternamn. Jag är en blandras, en korsning, en kvarts - en människa.

Vad gör mig till en mer värdig person i främlingsfientligas ögon? Att jag är vit, ser svensk ut, pratar flytande svenska? Var ligger skillnaden, om man talar, ser ut och för sig som en svensk - eller inte talar flytande, är mörk och för sig som lärt? Är det verkligen färgen, förseln eller talet som spelar någon roll, som avgör människovärdet?

Den dagen någon kan övertala mig, komma med absoluta och konkreta argument, varför en till intet infödd individ är mer värd än en invandrare, ska jag formligen kyssa nazisternas högsta höns i arslet.


Och Det kommer aldrig hända.


"Trampa i främmande fotspår, eller bid din tid som den du alltid varit.
En vandrande tragik - en feg och banal skit"

Livet har tagits ifrån mig, på ett sätt. Det vackraste, har tagits ifrån mig.
Inte dött i ordets bemärkelse, men lämnat mig.

Jag vill bli uppäten av hungriga lejon, för utan det vackraste, är livet som
i en bur. Man äts upp mer och mer för varje dag som går, för varje fint minne som ger sitt sken.

Vet inte hur det är att vara död,
men det här är helvetet!