aggochannatbedyratskit

Vibrato i maggropen.
Nu är jag arg och det beslut jag just precis tog, kanske inte kommer kännas lika självklart när hjärtat börjat slå normalt igen. Men även om jag ändrar syn på saken när jag landat en aning, så är jag jävligt medveten om att vissa människor, hur nära de än varit, vilka band man än har - inte får plats i ens liv. Vissa människor har en förmåga att äta upp en inifrån, tar för stor plats, bygger skyskrapor i en, hugger knivar i själen.

Ibland klipper man halvt,
idag klippte jag helt!

Även då jag aldrig avslöjar mitt namn eller min identitet, så skriver jag emellertid väldigt utlämnande. Jag blottar mig själv anonymt. Delad känsla - fantastisk ventilation, skamsen över öppenhet.

Med ett ganska hårt och blysamt skal för de som inte känner mig,
med ett mjukt och ärligt inre för de som får röra min själ.


Jag avslutar det här nu!
Vi ses vid senare, lämpligt tillfälle!

Just nu, just igår och vid ett par tillfällen tidigare, känns det precis som att jag kommer bli samma människa, med samma inre krig igen - som jag var för ett par år sedan. Någon snuvar mig på energi, tar makt över mitt tankesystem och utnyttjar mitt dåliga samvete.

Det tog mig månader att orka ställa mig upp igen, efter att bägaren runnit över. Jag fann ingen mening med mitt liv om jag inte fick vara någon som höll upp de andra när de behövde mig. Det sög musten ur mig, de människorna. Jag fick hjälp och i och med mitt ihopklappande, kom jag till insikt med vilket stort värde som människa faktiskt har. Jag är ingen matvarubutik, för jag har inte resurserna att kunna uppdatera sortimentet hela tiden. Jag är en pantbank - en butik som tar emot diverse ting och i utdelning får de betalt. Man ger och man tar!

Hur som helst, känslan är påtaglig. Jag skulle kunna falla tillbaka, bli precis lika blåögd, naiv och sorgsen som jag var då. Låta de några av mina nära slita mig i stycken, låta dem livnära sig på mig igen. Men jag vägrar, jag totalvägrar samma kamp igen med mig själv. Jag vägrar låta alla mina som faktiskt är det, på riktigt, stå och se på ännu en gång. Kampa med mig för att jag ska förstå mitt livsvärde.

Det här är jag, precis såhär.
Jag tänker fortsätta vara,
precis såhär. För att det är jag!

Arg, besviken, ledsen, upprörd, sårad, förtvivlad..

Det är bara ord, benämningar på känslor som egentligen inte är kraftfulla nog att ge skjuts i rätt riktning.

Jag är en dotter, jag är en syster, men framförallt så är jag en människa. En individ med egna åsikter, egen personlighet - ett Jag. Jag styrs av mig själv, mina tankar och mina principer. Jag är fullt medgörlig gentemot mig själv att upplösas och välja att rucka på mitt jag. Men jag är också stålfast - för jag vet vad som är rätt och fel.

För att komma till kritan, så har jag bevisligen uteslutits helt och fullt. Jag är inte längre åskådare av ett lögnaktigt spel och passar därför inte in inom ramarna. Det kan ha varit det bästa jag gjort, att sätta ner foten och vänligt men bestämt gjort klart för deltagarna att i kurs med mig och delaktighet i mitt liv, krävs en förändring. Jag låter i text som en piedistalhöjande subba, som stolt förklarar mitt oklanderliga drag. Fel, jag har ångest över det dagligen! Jag har ständiga konflikter inom mig, att det kanske inte är så farligt ändå, det kanske går att leva med..

Men tyvärr. Det är tillräckligt farligt. Jag äventyrar inte mitt liv och de människor jag har omkring mig - som faktiskt bryr sig, trots att jag är jag, eller kanske just därför - för att jag är jag.

Och om jag i all hast, som om jag egentligen inte fanns, kastas bort av människor för att jag slutat rättfärdiga destruktiva beteenden. Så okej, men kryp aldrig mer och be mig komma tillbaka, när ni slutligen förstår att livet inte handlar om att kriga för sin befängdhets skull eller sina lögner. Man krigar för det som betyder något!

För även om det inte gör ont i er - så gör det ont i mig!