Jag älskar mig själv, men idag har jag varit riktigt dum i huvudet!
Vissa saker bör man kort och gott låta vara. Att rota i det gamla, i sådant gammalt som enbart finns där för att skapa arga och ledsna stormar i maggropen - det är fullkomligt ovärt.
Jag vet inte vad det är som gör, att man väljer att skada sig själv, med vetskapen om det, innan man överväger att faktiskt göra det. Nyfikenhet eller ren dumhet?
Idag har jag medvetet valt att gör mig själv illa, allt för att ta del av nånting jag redan visste funnits. Som om det inte räckte att redan veta!
Så, nu sitterjag alltså här,
med ånger över mitt val och
ett sjuhelvetes ilsket och
gråtfärdigt inre.
Bra jobbat!
Idag är jag riktigt dum i huvudet!
Jag tar mig sällan tid.
Det är tyst här, i min hatiska, kärleksfulla, rörda, tankspridda värld. Eller nåja, låta oss hålla det till blogg, utanför detta är allt dock ett faktum, ett inre krig som ständigt pågår. När jag säger krig, menar jag det inte i ordets bemärkelse, snarare om hur känslor kan splittras så förankrat olika och sinsemellan skapa en sjuhelvetes konflikt. Jag har valt att dela livet med dem, men jag väljer att aldrig gifta mig med dem - en skilsmässa känslor emellan lär garanterat klyva allt som kallas sans rätt itu.
Ord, bara ord. Jag svamlar ihop dem, fast det i slutändan kanske bara är jag som förstår innebörden. Det gör inget, så länge jag inte tigger om förståelse.
Idag är en dag som många andra, men just idag slåss jag med att acceptera någon annans förflutna, med att bli förbannad över att jag inte var delaktig i det, men att andra var det. En slags svartsjukekänsla skulle jag kunna säga. En människa är precis just som den är, för att den har en historia, erfarenheter och mål. Man kan inte bli vackrare om man inte hade det och jag skulle inte för nåt i världen vilja ta ifrån någon sina minnen eller sitt förflutna. Om jag ens skulle vilja, skulle jag vara oförmögen till det, så det var ju bra med den saken. Däremot, kan andras minnen, oavsett om de berättas om eller inte, var mer eller mindre glädjande att förstå.
Och som sagt, idag är en sån dag, då jag tycker att andras historia, andras minnen som ligger och skräpar eller fyller upp själastommen, känns förjävliga. Jag har ingen lust att veta, även om jag vet. Jag behöver bara inte bli en del av det, genom att känna nånting inför det. Ändå är det just precis, som händer idag..
"Dina minnen blir mina minnen, eftersom du är min"
