aggochannatbedyratskit

Inatt åkte sängen, eller snarare hela sovrummet genom väggarna och ut i universum. Allt som en gång var, passerade i revy, det kunde skymtas i ögonvrån genom dörren ut till vardagsrummet. Det skavde i näsan och skapade flodvågor i ögonen. Jag kunde nästan ta på mina andetag, fånga dem i luften.

Inatt dog jag litegran. Inatt förstod jag, att jag kan rädda dig, men inte mig själv.

Jag känner att jag blir alltmer personlig. Men jag startade inte bloggen för intet, utan för att jag behöver. Jag behöver ventilera, hämta kraft nånstans ifrån och eftersom jag med åren blivit sluten som en mussla, krävs ett stort parti tystnad för att jag ens ska våga försöka. Dessutom är jag anonym, vilket inte gör det sämre för mig. Någon kanske förstår, men ingen vet, att det just precis är jag som grämer mig över livet och allt som hör därtill. Jag vill inte ha någon medömkan, jag vill ha ett idelt öra (läs öga) som bara håller truten och lyssnar på mig.

De senaste dagarna har nånting rasat inom mig, som är påbörjan till ren galenskap. Jag kvider av tystnaden jag åsamkar mig själv. När jag ger mig själv ett försök att spotta ur mig det jag vill ha sagt, blir det en enda röra och desto större kaos blir det i mitt inre. Det ekar i min hals, men blir allt trängre i mitt själarum. Tankarna brottas med varandra och snart kommer blixten slå ner och förgöra alla mina brottningskämpar. Jag undrar hur livet kommer se ut därefter, vilket nog är det som skrämmer mig mest.

Jag är ingen stridsmutta i en förenad värld,
jag är en våldnad av mina tankar, som blott försöker göra mig fullkomligt tokig.
De lyckas,
tills jag startat mina åskmoln
och låter blixen slå ner!


"Och även en fullt frisk har råd att verka schizofren ibland.."

Alla dessa tankar, all denna vilja - i en och samma kropp.

Jag undrar hur mycket en människa kan bära, innan den brister. Hur mycket en människa kan fyllas, innan den spricker. Hur många tankar en människor hinner tänka, innan tankebanan förtvinar. Jag undrar hur mycket en människa klarar av att utstå, innan det är försent.

Om någon mot all förmodan skulle välja att klona mig när jag dör (om möjligheten finns), så se för fan till att inte ta med mitt spekulationssystem, inte heller mitt dåliga samvete. Välj bort min naivitet och ännu hellre diplomatin. Glöm för all del inte att radera ut hur det känns att bli berövad sin stolthet, men heller inte känslan av att aldrig duga till.

Jag är för stor, för att vara så liten.

Jag har mina perioder och genomgår ständigt större eller mindre förändringar i livet, vissa jag själv rår över, andra jag är totalt maktlös över. Nuvarande fasen är en jobbig sådan, jag anklagar mig själv och tycker att all världens hemskhet beror enbart på mig, bara mig. Aningen egoistiskt, för världen kretsar ju faktiskt inte kring mig och den stannar heller inte upp för att jag har det besvärligt. Men det känns så.

Jag litar inte på någon, inte en enda jävel och det grundar sig inte i hur människor är, snarare hur jag aldrig kunnat bearbeta andra människors misstag gentemot mig. Jag törs helt enkelt inte ge någon min tillit, för jag vet hur lätt och möjligt det är att ta det ifrån mig, på en hundradels sekund. Min dystra fas jag går igenom har alldeles för mycket med tillit att göra, vilket i sin tur resulterar i misstänksamhet. Jag är som ett klot, redo att rulla rätt ner i rännan - vem orkar med en sån människa?

Vem orkar med någon som aldrig ens törs nudda vid mänsklig ärlighet?

Jag orkar knappt med mig själv!

Ibland bjuds man ljusa ögonblick, då det exploderar vackra känslor i och omkring sig. Ögonblick man aldrig vill vara utan, som man alltid vill ha nära till hands. Man brukar säga att strålande minnen är minnen man ska plocka fram när en situation är grå, när man får känslan av att allt runtomkring sig rasar. Jag skulle vilja säga att det är väldigt lätt att plocka fram vackra minnen, men kan beroende på en mörk situationens läge likväl göra skada som nytta.

Alla mina minnen - är mina minnen, ingen annans, men de kan delas. Hur känslan inför minnen är, brukar således inte delas, eftersom människan aldrig är den andre lik. Jag gråter om jag har en mörk period och plockar fram vackra minnen, så som jag önskar de var i stunden. Jag får ont i magen, för att jag inte är maktfull nog att kunna ersätta mina dystra perioder, med mina vackra minnen.

Det är en människas rätt att tvivla när mörkret faller och inga fotspår syns,
det är min rätt som individ att gråta och känna att livet inte är nånting annat än
en stram och elak fas, ens själ går igenom.

Ibland vill jag låta vackra minnen dö ut,
då skulle jag slippa lida.

Vi vill alla ha kontroll över situationer vi väljer att beblanda oss i, mer eller mindre åtminstone. Att loosa greppet är som att vara i ett slagsmål utan specifikt objekt - man slår i motvind.

Personligen tillhör jag den kategorin som behöver ha saker och ting fullständigt klart för mig, för att inte bli fullkomligt sönderstressad. Jag behöver ha kontroll över det mesta jag gör eller är en del av, utan att det går till överdrift. När jag släpper på tyglarna rusar min inomborda häst ifrån mig och jag får kämpa mig rusandes i tyngsta lera för att hinna ifatt.

Därför springer den här hästen ifrån mig titt som tätt, för oftast handlar det om situationer jag själv inte kan påverka, mer än att vara den jag är. Det är emellertid skitsvårt, eftersom det aldrig finns någon plan. Det blir som det blir, ordagrant. Detta resulterar i kraftig ångest och överanalyserade tankar, allt för att jag inte klarar av att ta det som det kommer. Det är en match i sig, vilken jag får fightas med varenda dag.

Allt detta, istället för att slappna av, njuta av det som är och kanske genom detta
omedvetet påverka en situation positivt.


Jag avskyr den här delen av mig själv!

Magsäcken vänds ut och in, hjärtat flyttas uppåt halsgropen, revbenen blossas upp, tarmarna slår knutar, själen skriker sköra och vildsinta, nästan ohörbara, fraser.

Det är åtminstone just precis så det känns, när nånting gör ont, när nånting blir för påtagligt. Egentligen behöver det inte vara av någon märkvärdig betydelse, men ändock tillräcklig för att ge skoskav i hjärtesulan. Ibland inser man, eller jag, hur patetiskt det är. Hur bottenlöst absurt det är att klösa fula sår i själen, för nånting som skulle kunna vara alldeles vardagligt och inte minst för att det är så makalöst oskyldigt.

Men jag är såhär och jag blev den jag inte skulle.
Fast nånstans på vägen, trots min inbitna rädsla och aningen svartsjuka,
tror jag att det egentligen är just precis såhär jag ska vara.
För att vara jag.