aggochannatbedyratskit

Nånting står inte rätt till och det kväver mig nästan.
När jag känner såhär, förbereder jag mig för avfärd,
ett steg åt ett annat håll och med blicken fast i marken.

Skrämmande.

Var drar man gränsen, för vad som är normal oro och onormal oro?
Det är ofantligt simpelt att säga att man inte kan eller ska tänka på ett sätt,
men att sedan göra det är förmodlingen som talat, enklare sagt än gjort.

Jag har under senare år nojat över allt från småsaker till eventuella saker.
Det betyder i ren svenska att jag allt som oftast tar ut det värsta i förskott,
jag förbereder mig alltid för det värsta.

Frågan jag kan ställa mig själv, en och tusen gånger, är om det egentligen
är en vanlig känsla, men att jag väljer att vara öppen med den, medan andra
låter oron tvista dödstango i själen? Eller är det i själva verket så, att jag
är en ovanligt orolig människa och att alla andra oroar sig när det finns
befogenhet till det och fram till dess tar allt med ro?


Deep thoughts, deep deep thoughts..

Det är alltid enklare att säga sig göra en sak, än att ändra tankebanan och låta det skrida i verk. Idag har jag tagit ett stort och förhoppningsvis avgörande beslut, gällande mig själv. Om det kommer blir som jag vill, återstår att se. Jag väljer dock inte bara att säga det till mig själv, lura mig själv till att det ska hända - Jag väljer att jobba med det!

Från och med idag, ska jag göra det som står i min makt, att förändra mitt sätt att tänka.
Det sägs att det vi tänker, skapar våran verklighet.
Dåliga tankar - dålig vardag
Bra tankar - bra vardag.

Mina tankar är mina, mörka som ljusa, hårda som ömsinta.
Det är min tid nu och för att se förändring, måste man skapa förändring.


Och just precis idag, har jag tagit ett beslut.
För mig!

Lycka är att vara jag, att leva mitt liv, att känna det jag känner.

Frustration är oxå att vara jag, att leva med grubbleri och förskottsantaganden.

Men lyckan väger mer, i alla väder, över frustrationen.
För jag vet, att oavsett hur slitsamt det är att vara jag i mitt inre skal,
hur trångt det blir med alla funderingar - så är min glädjepåle
miljontals gånger starkare, än nånting annat.

Jag vill aldrig sluta vara jag,
jag vill aldrig sluta känna som jag gör.
Då dör jag hellre..

Överenergiska tankar, ständigt - osäkerhet, spekulationer.
Jag undrar ta mig fan om jag kanske är en aning paranoid ibland.
Och allt på grund av dessa ständiga tankar.

Finns det ingen on/off-knapp?
Eller åtminstone paus?

Är det här jag, den verkliga jag?
Kommer jag alltid vara såhär - full av tankar,
såna som ingen annan troligtvis skulle förstå sig på?

Kanske ska jag vara glad, lycklig och stolt,
för kanske är det just precis såhär jag var menad
att vara - en tankspridd själ, med på tok för mycket samvete..

Att vara eller att inte vara, det är frågan..

Jag vankar mellan att få frispel och att ta min inre storm med ro.
Löften är svaga, åtminstone i min värld. Men för att få livet, relationer och vardagsfrågor
att fungera, måste man, varesig det är lätt eller inte - lära sig känna tillit., fram tills det att
nån slags motsats bevisats. Det är ordagrant ett faktum!

Jag har kommit till en punkt, där jag med största möjliga förståelse för mig själv, bestämt
att jag inte får det bättre än jag gör det. Och jag har det riktigt jävla bra, jag är otroligt lycklig
och jag vill inte för nåt i världen att det ska raseras, än mindre pga av mina svårigheter
att våga vara lycklig, att tillåta mig själv.

Försvinner det här, är jag rädd att jag rasar med.
Och det skrämmer skiten ur mig,
att vara precis så sårbar,
som jag är just nu!