aggochannatbedyratskit

Var drar man gränsen, för vad som är normal oro och onormal oro?
Det är ofantligt simpelt att säga att man inte kan eller ska tänka på ett sätt,
men att sedan göra det är förmodlingen som talat, enklare sagt än gjort.

Jag har under senare år nojat över allt från småsaker till eventuella saker.
Det betyder i ren svenska att jag allt som oftast tar ut det värsta i förskott,
jag förbereder mig alltid för det värsta.

Frågan jag kan ställa mig själv, en och tusen gånger, är om det egentligen
är en vanlig känsla, men att jag väljer att vara öppen med den, medan andra
låter oron tvista dödstango i själen? Eller är det i själva verket så, att jag
är en ovanligt orolig människa och att alla andra oroar sig när det finns
befogenhet till det och fram till dess tar allt med ro?


Deep thoughts, deep deep thoughts..