aggochannatbedyratskit

Magsäcken vänds ut och in, hjärtat flyttas uppåt halsgropen, revbenen blossas upp, tarmarna slår knutar, själen skriker sköra och vildsinta, nästan ohörbara, fraser.

Det är åtminstone just precis så det känns, när nånting gör ont, när nånting blir för påtagligt. Egentligen behöver det inte vara av någon märkvärdig betydelse, men ändock tillräcklig för att ge skoskav i hjärtesulan. Ibland inser man, eller jag, hur patetiskt det är. Hur bottenlöst absurt det är att klösa fula sår i själen, för nånting som skulle kunna vara alldeles vardagligt och inte minst för att det är så makalöst oskyldigt.

Men jag är såhär och jag blev den jag inte skulle.
Fast nånstans på vägen, trots min inbitna rädsla och aningen svartsjuka,
tror jag att det egentligen är just precis såhär jag ska vara.
För att vara jag.