aggochannatbedyratskit

Jag känner att jag blir alltmer personlig. Men jag startade inte bloggen för intet, utan för att jag behöver. Jag behöver ventilera, hämta kraft nånstans ifrån och eftersom jag med åren blivit sluten som en mussla, krävs ett stort parti tystnad för att jag ens ska våga försöka. Dessutom är jag anonym, vilket inte gör det sämre för mig. Någon kanske förstår, men ingen vet, att det just precis är jag som grämer mig över livet och allt som hör därtill. Jag vill inte ha någon medömkan, jag vill ha ett idelt öra (läs öga) som bara håller truten och lyssnar på mig.

De senaste dagarna har nånting rasat inom mig, som är påbörjan till ren galenskap. Jag kvider av tystnaden jag åsamkar mig själv. När jag ger mig själv ett försök att spotta ur mig det jag vill ha sagt, blir det en enda röra och desto större kaos blir det i mitt inre. Det ekar i min hals, men blir allt trängre i mitt själarum. Tankarna brottas med varandra och snart kommer blixten slå ner och förgöra alla mina brottningskämpar. Jag undrar hur livet kommer se ut därefter, vilket nog är det som skrämmer mig mest.

Jag är ingen stridsmutta i en förenad värld,
jag är en våldnad av mina tankar, som blott försöker göra mig fullkomligt tokig.
De lyckas,
tills jag startat mina åskmoln
och låter blixen slå ner!


"Och även en fullt frisk har råd att verka schizofren ibland.."