aggochannatbedyratskit

Arg, besviken, ledsen, upprörd, sårad, förtvivlad..

Det är bara ord, benämningar på känslor som egentligen inte är kraftfulla nog att ge skjuts i rätt riktning.

Jag är en dotter, jag är en syster, men framförallt så är jag en människa. En individ med egna åsikter, egen personlighet - ett Jag. Jag styrs av mig själv, mina tankar och mina principer. Jag är fullt medgörlig gentemot mig själv att upplösas och välja att rucka på mitt jag. Men jag är också stålfast - för jag vet vad som är rätt och fel.

För att komma till kritan, så har jag bevisligen uteslutits helt och fullt. Jag är inte längre åskådare av ett lögnaktigt spel och passar därför inte in inom ramarna. Det kan ha varit det bästa jag gjort, att sätta ner foten och vänligt men bestämt gjort klart för deltagarna att i kurs med mig och delaktighet i mitt liv, krävs en förändring. Jag låter i text som en piedistalhöjande subba, som stolt förklarar mitt oklanderliga drag. Fel, jag har ångest över det dagligen! Jag har ständiga konflikter inom mig, att det kanske inte är så farligt ändå, det kanske går att leva med..

Men tyvärr. Det är tillräckligt farligt. Jag äventyrar inte mitt liv och de människor jag har omkring mig - som faktiskt bryr sig, trots att jag är jag, eller kanske just därför - för att jag är jag.

Och om jag i all hast, som om jag egentligen inte fanns, kastas bort av människor för att jag slutat rättfärdiga destruktiva beteenden. Så okej, men kryp aldrig mer och be mig komma tillbaka, när ni slutligen förstår att livet inte handlar om att kriga för sin befängdhets skull eller sina lögner. Man krigar för det som betyder något!

För även om det inte gör ont i er - så gör det ont i mig!